Johanna berättar om sin plastikoperation hos Citadellkliniken

Johanna gjorde en bröstförstoring och ett bröstlyft på Citadellkliniken 2009. Här berättar hon om sina egna tankar och hur det gick till före, under och efter operationen.

Ska man eller ska man inte?

Valet att göra en bröstoperation är alltid en svår fråga. Även om man vet att det är just det man vill är det ändå så många frågor som snurrar runt i huvudet som man inte alltid hittar svaren på. För min del var det framför allt vilken sorts operation som är lösningen på mina problem och hur extrem smärtan kommer att vara efteråt?

Tankar kring en eventuell operation började ganska tidigt för mig. När man som tjej börjar utveckla bröst tycker man oftast att det är helt fantastiskt kul. Tyvärr fick jag aldrig riktigt de där "ungdomsbrösten". När alla ens kompisar hade sådär lagom stora och toppiga bröst hade jag lite större och betydligt hängigare. Jag blev aldrig mobbad för det, men självförtroendet var knappast på topp.

Att jag har varit ganska överviktig under större delen av barndomen har självklart satt sina spår. När jag gick andra året på gymnasiet vägde jag som mest 82 kg. Värt att nämna är att jag endast är 164 cm lång. Runt studenten och tiden efter tog jag verkligen tag i mitt liv på riktigt. Började träna, hade otroligt roligt och lärde känna en massa underbara människor på vägen. Men med träning och bättre kost förändras kroppen, oftast till det bättre. För min del hände det väldigt mycket, på cirka 5 år gick jag ner totalt 20 kg. Min kropp hängde med otroligt bra, förmodligen på grund av min låga ålder. Allt utom just brösten. Nu hade jag nästan nått den kropp jag stävat efter så länge, med många timmar i köket och ännu fler på gymmet. Så jag tog tag i saken, jag började helt enkelt informera mig om en eventuell operation.

Vem vänder man sig till?

Jag hörde att det fanns plastikkirurger i Helsingborg och valet var ganska enkelt. Citadellklinikens hemsida fångade mig direkt, den gav ett väldigt professionellt intryck. Det räckte för mig. Ett samtal senare hade jag en tid bokat hos kirurgen Johan Nordquist. Min första tanke när jag lagt på luren var – ”Skit, vad har jag gjort?” Men tanken som tröstade mig var att en konsultation inte innebär en operation.

Jag läste en del recensioner på nätet om Johan Nordqvist och Citadellkliniken och efter det kändes valet ännu bättre. Dom små, små funderingarna på om jag valt rätt klinik var som bortblåsta.

Konsultationen – den 10 september, 2009

När jag vaknade den morgonen var jag nervös. Senare under dagen skulle jag nämligen få träffa Johan Nordquist för första gången. Min mamma höll mig sällskap under konsultationen som gick jättebra. Jag kände mig välkommen och fick svar på alla mina frågor. Vi gick igenom vad jag ville göra och varför och jag fick ta av mig på överkroppen för att Johan skulle se hur ”illa” det egentligen var. Just då visste jag egentligen inte mer än hur jag ville att det färdiga resultatet skulle vara. Vi bestämde att jag både skulle genomföra ett bröstlyft och en förstoring. Lyftet kändes naturligt för mig från första början eftersom jag alltid tyckt att brösten hängde lite för mycket. Att det även blev en förstoring berodde på att man, i samband med lyftet, plockar bort vävnad som gör att bröstet blir mindre och möjligen platt.

Nästa steg var att testa en bh med töjbara kupor vilket var en väldigt udda upplevelse. Jag fick stå framför en spegel och välja exakt vilken storlek jag ville ha på mina framtida bröst. Resultatet blev 350 g per bröst, vilket egentligen inte säger någonting. 350 g på mig blir garanterat inte lika stort eller litet som på någon annan. Allt handlar om vilken kropp man har och vilken form man har på bröstkorgen. Den storleken jag var ute efter och egentligen haft hela tiden var 75D, efter operationen skulle bysten istället vara mer fyllig och mindre hängig.

Man tar alltid ett fotografi innan operationen så att man har något att jämföra med på återbesöket efter tre månader. Det är tur man vet varför bilden tas, för det är inte speciellt kul att bli fotograferad på just den kroppsdel man har som mest komplex för.

Därefter bokade jag tid för operation. Den 3 november 2009 blev det min tur. Min tur att få den kropp jag så länge längtat efter. Min tur att kunna ställa mig framför spegeln och inte må dåligt över vad som tittade tillbaka på mig. Det var min tur, om endast två månader.

Väntetiden

I början kändes inte väntan speciellt jobbig. För mig kändes det bättre att vänta lite längre. På så sätt kunde jag känna mig säker på min sak, i stället för att göra operationen snabbt och riskera att få ångest efteråt för att jag inte var redo.

En annan fördel med väntetiden var att jag verkligen kunde förbereda kroppen rent styrkemässigt för operationen. På fritiden tränar jag nämligen med en personlig tränare en gång i veckan så vårt upplägg ändrades ganska så markant efter besöket. Mycket fokus låg självklart på att stärka just bröstmuskeln, men vi la även mycket fokus på ryggen, baksida axlar och bukmuskelaturen. Allt för att vara så förberedd för operationen som möjligt.

Under dessa två månader ändrades mina tankegångar hur många gånger som helst. Ibland kändes det helt rätt och ibland undrade jag vad jag var på väg att göra. Min familj och mina närmaste vänner var ett stort stöd och sa det jag behövde höra.

Dagen innan operationen, på måndagen, hade jag tagit semester från jobbet och tillbringade hela dagen tillsammans med två av mina vänner. Allt för att jag inte skulle tänka för mycket på operationen. Vi åt gott på kvällen, pratade om ingreppet och vid midnatt började min fasta.

Operationsdagen – Den 3 november, 2009

Jag ordnade med kattvakt, åt ingen frukost eftersom jag var fastande och hade ordnat så att min mamma skulle köra mig till kliniken i Landskrona eftersom det inte skulle vara någon bra idé att köra hem själv efter operationen. Hon var även mitt moraliska stöd.

På Citadellkliniken träffade jag Lotta igen, som jag även pratade med på konsultationen. Vi ordnade upp betalningen, bokade in tid för första återbesöket och sen berättade hon lite allmänt om operationen och hur dagen skulle se ut i sin helhet. När vi var klara där fick jag gå upp på mitt rum, rummet där jag sen skulle spendera de närmaste 24 timmarna.

Jag fick en ”välkomst-shot” med lite lugnande samt andra tabletter och fick ta en dusch för att vara redo för operation. Jag vilade mig en stund i mitt rum och sen kom en sköterska och hämtade mig för att träffa Johan Nordqvist som ritade in operationsområdet på min kropp. Sen gick det fort. Jag hade inga frågor eftersom jag fått gå igenom dem med både Lotta och sköterskor under dagen.

Det var nog första gången under hela denna process som jag kände att jag var med i något program av Extreme Makeover. Ganska så lustig känsla om jag får säga det själv. Efter det gick vi till operationssalen, jag fick jag lägga mig på britsen, fick lite lugnande och sen började narkosen. Sista gången jag tittade på klockan var den 13:05, efter det minns jag ingenting.

Efter operationen

Någon timme senare vaknade jag i uppvakningsrummet. Enligt sköterskorna hade jag tydligen varit vaken tidigare och sagt något i stil med att jag hade ganska ont. Själv har jag inte den blekaste aning om det. Antar att det är livet under narkos. Ganska så snabbt blev jag upprullad på rummet där jag sen somnade igen. Egentligen är hela tisdagseftermiddagen en enda dimma. Jag sov och var vaken om vartannat. Någon gång vid tre-tiden kom en sköterska in med två mackor till mig. Först tänkte jag att det inte fanns en chans i världen att jag skulle få i mig dem. Men det gick, och det var verkligen gott. Jag stannade kvar över natten men kunde knappt sova.

Första toalettbesöket var helt klart en upplevelse. Först och främst fick jag ringa på en sköterska så att hon kunde koppla loss mig från droppen. Sen var det inte lätt att ta sig upp kan jag säga. Hur jag än gjorde spände det i bröstet. Väl uppe blev jag helt kallsvettig och lite smått snurrig när jag till sist lyckats ta mig till toaletten. Jag fick sitta där några extra minuter för att lugna ner kroppen. Smärtan efter operationen var rätt tuff. Jag hade nog väntat mig något värre, men hur man hanterar smärta är ju väldigt personligt. Spontant tycker jag att man ska förbereda sig på att det kommer göra ont, så får man i alla fall inte en så stor chock efteråt. Själv trodde jag att jag hade så pass bra magmuskler att jag skulle kunna resa mig upp med hjälp av dom, men det gick inte. Min taktik blev att lirka in foten under sängen så jag kunde häva mig upp på det sättet. Att använda armarna var knappt ett alternativ då det stramade något otroligt. Jag såg nog rätt rolig ut.

Första dagen med nya bröst

Morgonen efter vaknade jag redan vid halv sex-tiden. Stolt som jag är ringde jag inte på sköterskorna för smärtstillande, för ont, det hade jag verkligen. En halvtimme höll jag ut, sen var jag tvungen att tryckta på knappen. Snälla som sköterskorna var fick jag min morgondos redan då och en timme senare kunde jag äta frukost.

Sedan kom en sköterska och plockade bort bandaget och jag fick se brösten för första gången. De såg ut precis så som jag blivit förvarnad. Lite blågula och väldigt kantiga. Ingen vacker syn egentligen, men ändå den mest fantastiska på länge. Dom var ju inte hängiga och platta längre. Det krävdes en hel del fantasi för att se potentialen, men det gick. Jag fick rådet av sköterskan att passa på att njuta nu när jag hade dom i frihet, för så fort Johan kom skulle han spänna in dom i en bh med bröstband. Johan berättade att operationen hade gått bra och precis som han planerat. När bh:n var utprövad och brösten än en gång var inspända, då var det dags att åka hem och jag blev hämtad av en vän. Blicken jag fick när hon kom in i rummet och fick se mig i bar överkopp var obetalbar. Av färgen och formen att döma hade ju mina bröst sett betydligt bättre dagar.

Jag klarade av att gå på stan och äta lunch men att köra bil var det inte tal om. Man kan säga så här, det gör ont att växla.

En veckas sjukskrivning

De kommande dagarna var jag sjukskriven. Jag började varje morgon med att ta en promenad i måttligt snabbt tempo. När jag vaknade på morgonen var jag så stel och öm över bröstkorgen, så enda sättet att få igång blodcirkulationen var helt enkelt att röra på mig. För varje dag gick promenaden bättre och bättre. Första promenaden, två dagar efter operationen gjorde det ganska ont och brösten blev ganska varma. Trodde först att såren hade spruckit eller något, men allt såg ut precis som vanligt. Dessa promenader gjorde att jag överlevde dagarna. Ja, det vill säga de och mina smärtstillande tabletter. Jag kände mig lite som en ”piller-torsk” då jag ställde klockan för att verkligen ta mina smärtstillande vid rätt tid. Risken hade inte varit att man glömt det, utan att man tagit dom för ofta istället.

Man sover lite, orkar inte så mycket och klarar framför allt inte av så mycket även om man känner att man vill.

Efter några dagar vände det verkligen. Från att haft ont till och från hela tiden tog rastlösheten över totalt, och jag kände verkligen att det inte fanns en chans att jag skulle klara att vara hemma en dag till. Självklart spände det och smärtan fanns där, men det var inget som jag inte kunde hantera och jag började jobba som planerat en vecka senare.

Tillbaka på jobbet

Jag var nervös för att operationen skulle synas och att någon skulle kommentera det men ingen vågade. Ryktet hade dock spridit sig. Så går det när man berättar det för folk som inte kan respektera ens privatliv. Många hade nog väntat sig att jag skulle komma på måndagen med enorma bröst, vilket jag inte gjorde och många blev nog besvikna.

Första gången jag träffade mina vänner möttes jag bara av positiva reaktioner. Alla frågade hur jag mådde, hur det hade gått till, hur de nya brösten såg ut. Ja, alla frågor man kan tänka sig och alla brydde sig och ville försäkra sig om att allt hade gått bra.

Bandage

Jag hade fått veta att jag skulle använda bröstbandet i minst 2 veckor. Därför var det väldigt svårt både för mig och för min omgivning att se resultatet veckorna efter, i alla fall när jag hade bh och andra kläder på mig. Det trycker ner bysten så att det blir som en lagom misslyckad skidbacke, inga kläder är snygga att ha på sig.

Jag hade verkligen bestämt mig att jag skulle gör allt jag kunde för att bli av bröstbandet så snabbt som möjligt, så det var inte många timmar per dag som jag gick utan det. Efter duschen på kvällen tvättade jag upp bandet och bh:n, hängde det på tork och lät brösten få vila lite. Så fort det var dags att sova eller bh:n var torr åkte den på igen. Inspända och på plats för natten och det kommande dygnet. Jag kan inte säga att det är bekvämt, men vill man vara fin får man lida pin. Nackdelen med att alltid ha bh:n på sig, vilket man egentligen måste ha, är att huden blir riktigt torr och rätt så irriterad. Huden får ju nästan aldrig andas.

Återbesöket

Två veckor efter operationen var det dags för återbesök på Citadellkliniken i Helsingborg. Denna gång skulle jag bara träffa Lotta, så hon kunde bedöma om jag kunde slippa bandet och hur läkningen gått hittills. Snabbt konstaterade vi att brösten såg fina ut, och när hon tog av tejpen kunde till och med jag se att läkningen gått bra. Klart att snitten syntes, men det såg på samma gång väldigt snyggt ut. På med tejp igen, dock lite smalare denna gången för att skydda snitten och att sen kunna få så snygga ärr som möjligt. Fick även det underbara beskedet att jag slipper bröstbandet. Allt kämpande gav tydligen utdelning.

Tankarna efteråt

Den 18 februari ska jag på min slutkontroll med Johan. Så fram till dess ska jag leva precis som jag alltid gjort och byta tejpen varannan vecka. Att använda bygel-bh funkar inte riktigt ännu. Jag har haft det någon dag men då har hela bröstet blivit ömt och spänt, så med andra ord är det inget jag rekommenderar. Förhoppningsvis blir det lättare och lättare med just den biten. Just nu använder jag samma bh som jag fick i Landskrona samt sportbh, bra stöd utan sömmar och byglar.

Om jag ser tillbaka nu cirka fyra veckor efter operationen så känner jag vilken fördel det var att jag var så pass vältränad som jag faktiskt är. När jag lämnade kliniken dagen efter operationen fick jag höra att jag var mycket piggare än många andra som åker därifrån. Kan bero på träningen, eller bara att jag inte tillåter smärtan och de ”nya” problemen slå ner mig totalt. Bit ihop eller bryt ihop? Därför säger jag inte att man ska gå in och ”tokträna” bröst och rygg innan en bröstoperation. Men läkningen och rehabiliteringen går så mycket fortare och borde vara mindre smärtsam om kroppen redan sen innan är i bra form.

Jag är supernöjd med resultatet såhär långt. Finns inget som får mig att ångra att jag genomförde denna operation. Jag vet att det är långt kvar innan det slutgiltiga resultatet syns och brösten verkligen ser ut som de ska, men jag är så lycklig att jag tog mig i kragen.